Elddonet

HC Andersen

En soldat kom marscherande längs den stora huvudvägen: ”Vänster, höger – vänster, höger”. Han hade ryggsäck på ryggen och ett svärd vid sidan. Han hade varit ute i kriget och var nu på väg hem.

Under sin vandring, mötte han en skräckinjagande gammal häxa på vägen. Hennes underläpp hängde nästan ner på hennes bröst. Hon stannade och sa: ”God kväll, soldat! Du har ett väldigt fint svärd och en stor ryggsäck. Eftersom du är en riktig soldat, skall du få så mycket pengar som du någonsin vill ha.

”Tack skall du ha, din gamla häxa”, sa soldaten.

"Ser du det stora trädet?” sa häxan och pekade på ett träd som stod intill dem. ”Det är nästan helt ihåligt på insidan. Om du klättrar upp till toppen, kommer du att se ett stort hål. Där kan du klättra djupt ner i trädet. Jag kommer att knyta ett rep runt dig, så att jag kan dra upp dig när du ropar till mig.”

”Men vad skall jag göra där nere?” frågade soldaten.

”Hämta pengar.” svarade hon, ”När du har kommit ner till marken under trädet, kommer du att se en stor hall, upplyst av 300 lampor. Du kommer sedan att se tre dörrar, som lätt går att öppna eftersom nycklarna sitter i låsen. När du går in i det första rummet, kommer du att se en stor kista i mitten av rummet. Ovanpå kistan sitter en hund med ögon stora som tekoppar, men du behöver inte vara rädd för honom. Du skall ta med dig mitt blårutiga förkläde och lägga det på golvet framför kistan. Om du lyfter ner hunden från kistan och sätter den på förklädet kan du sedan öppna kistan och ta så många mynt du önskar. Det finns bara kopparmynt i kistan. Vill du hellre ha silvermynt, skall du gå in ett det andra rummet. Där kommer du att hitta en hund med ögon stora som kvarnhjul men oroa dig inte för det. Sätt honom bara på mitt förkläde och ta så många silvermynt som du vill ha. Vill du däremot ha guldmynt, skall du gå in i det tredje rummet. Där kommer du att hitta en annan kista full av guldmynt. Hunden som sitter på denna kista är väldigt skräckinjagande. Hans ögon är stora som pariserhjul, men bry dig inte om honom. Placerar du honom på mitt förkläde kommer han inte att skada dig och du kan ta så många guldmynt du vill.

”Detta var ingen dålig historia,” sa soldaten, ”men vad skall jag ge dig, din gamla häxa? För du har förstås inte berättat allt detta utan att du skall få något ut av det själv.”

”Nej,” sa häxan, ”men jag vill inte ha ett enda mynt. Du skall bara lova mig att ta med ett gammalt elddon, som min farmor glömde senast hon var där nere.”

”OK, det lovar jag. Bind nu ett rep runt min kropp.”

”Här är det,” svarade häxan, ”och här är det blårutiga förklädet,”

Så snart soldaten bundit repet runt sin kropp, klättrade han upp i trädet och firade ner sig genom hålet till marken under trädet. Här såg han, precis som häxan hade sagt, en stor hall, där hundratals lampor brann. Han öppnade den första dörren och där satt hunden med ögon stora som tekoppar och stirrade på honom.
”Du var mig ett vackert hundskrälle,” sa soldaten, lyfte ner honom från kistan och placerade honom på häxans förkläde. Han öppnade sedan kistan och fyllde sina fickor med mynt. Sedan stängde han locket, placerade hunden ovanpå och gick in i nästa rum. Där satt förstås hunden med ögon stora som kvarnhjul.

”Du bör nog inte titta på mig på det sättet,” sa soldaten, ”du kan få ont i ögonen.” Han lyfte sedan ner hunden från kistan, satte den på förklädet och öppnade kistan. När han såg hur mycket silvermynt som låg i den, kastade han bort alla kopparmynt han hade plockat på sig och fyllde istället både fickor och ryggsäck fulla med silvermynt.

Han gick sedan in i det tredje rummet och där satt en hund som verkligen var skräckinjagande. Hans ögon var verkligen stora som pariserhjul och de rullade runt, runt i huvudet.

”God morgon,” sa soldaten, och höjde handen till mössan till en honnör. Han hade aldrig någonsin sett en sådan hund, men efter att ha tittat en stund på honom, tog han mod till sig, lyfte ner honom på golvet och öppnade kistan. Milda tider, så mycket guld det var! Tillräckligt för att köpa hur mycket godis som helst, alla tennsoldater och alla gunghästar i hela världen. Ja han skulle säkert kunna köpa hela staden. Det var sannerligen mycket guldmynt i kistan. Han slängde nu alla silvermynt han tagit och fyllde sina fickor och sin ryggsäck med guldmynt. Han fyllde också sin mössa med mynt och till och med sina stövlar, så att han nästan inte kunde gå.

Han satte sedan hunden tillbaka på kistan, stängde dörren och ropade upp genom trädet: ”Dra upp mig nu, din gamla häxa.”

”Har du elddonet?” frågade häxan.
”Nej, den har jag glömt.” Svarade soldaten och gick tillbaka och hämtade elddonet. Häxan drog sedan upp honom ur trädet och han stod nu återigen på vägen. Nu med fickor, ryggsäck, mössa och stövlar fulla med guldmynt.

”Vad skall du göra med elddonet?” frågade soldaten.

”Det har du inte med att göra.” svarade häxan. ”Du har dina pengar, ge mig nu elddonet.”

”Vet du vad,” sa soldaten, ”om du inte berättar för mig vad du skall göra med elddonet, så hugger jag huvudet av dig.”

”Nej, jag berättar det inte.” sa häxan.

Soldaten högg då omedelbart av huvudet på häxan. Han la alla sina mynt i förklädet han fått av häxan, knöt ihop det som en säck, slängde upp den på ryggen, lade elddonet i fickan och började gå mot närmaste stad. Det var en väldigt trevlig stad. Där tog han in på stadens bästa värdshus och beställde en flott middag, eftersom han nu var rik och hade gott om pengar.

Tjänaren som putsade soldatens skor, undrade varför en så rik man hade så slitna skor. Redan nästa dag gick han emellertid ut på stan och köpte nya, fina kläder och riktiga skor. Vår soldat blev snart känd som en fin herre som folk hälsade på hos. De berättade då om alla fina platser man kunde besöka i staden och om kungens vackra dotter, prinsessan.

”Var kan jag se henne?” frågade soldaten.

”Henne kan man inte se alls.” berättade man, ”Hon bor i ett stort kopparslott, omringat med en hög mur. Ingen annan än kungen själv får passera in eller ut ur slottet, eftersom det finns en förutsägelse om att prinsessan kommer att gifta sig med en enkel soldat och ett sådant äktenskap kan inte kungen tänka sig.”

”Jag skulle väldigt gärna vilja se henne”, tänkte soldaten men han kunde inte få något tillstånd att göra det. Han levde emellertid gott, han gick på teater och promenerade i kungens trädgård. Han gav också bort mycket pengar till fattiga, eftersom han kom ihåg hur det hade varit förr i tiden, när han tvingades leva utan ett enda nickel. Nu var han rik, hade fina kläder och många vänner, som alla tyckte att han var en bra människa och en riktig gentleman. Pengarna varade dock inte för evigt och eftersom han gav bort mycket varje dag och inte hade några inkomster, stod han där plötsligt en dag med bara några enstaka mynt kvar. Han var då tvungen att lämna sina fina rum och flytta in i en liten skrubb uppe på vinden. Han fick nu putsa sina stövlar och laga sina kläder själv. Inga av hans vänner besökte honom längre. En mörk kväll hade han inte ens pengar så att han kunde köpa ett ljus. Då kom han ihåg det elddon, som han hade tagit med sig ur det ihåliga trädet.

Han tog upp elddonet ur fickan och slog flintan mot stålet för att göra eld. Redan efter första gnistan for dörren upp och hunden med ögon stora som tekoppar stod framför honom och sa: ”Vad kan jag göra för min herre?”

”Oj då,” tänkte soldaten, ”detta var ett lustigt elddon. Kan man önska sig vad som helst?”
”Skaffa mig lite pengar”, sa han till hunden.

Hunden sprang iväg med en gång, men återkom efter en stund bärande en väska med kopparmynt i sin mun. Soldaten förstod snart värdet av elddonet. Om han slog en gång med flintan, kom hunden som suttit på kistan med kopparmynt. Slog han två gånger kom hunden från silverkistan och slog han tre gånger kom hunden från kistan med guldmynt. Soldaten hade nu återigen gott om pengar, återvände till de fina rummen och visade sig återigen i fina kläder. Hans gamla vänner återkom till honom och umgicks med honom som förut.

Soldaten började återigen tänka på prinsessan och tyckte det var väldigt konstigt att ingen kunde se henna. ”Alla säger att hon är vacker”, tänkte han för sig själv, ”men till vilken nytta är det om hon måste vara instängd i ett kopparslott med stora skyddsmurar runt om. Det måste finnas ett sätt att kunna få se henne. Visst ja!”, tänkte han plötsligt, ”Var är elddonet?” Sedan slog han en gnista och strax stod hunden med ögon stora som tekoppar framför honom.

”Det är midnatt,” sa soldaten, ”men jag skulle ändå gärna vilja se prinsessan, om än bara för en liten stund.”

Hunden försvann direkt och kom omedelbart tillbaka med prinsessan. Hon låg på hundens rygg och sov. Hon var så vacker, att alla som såg henne omedelbart förstod att hon var en riktig prinsessa. Soldaten blev så betagen av henne att han inte kunde låta bli att kyssa henna. Sedan sprang hunden tillbaka till slottet med prinsessan.

Nästa morgon, när prinsessan åt frukost med kungen och drottningen, berättade hon vilken underlig dröm hon hade haft under natten. Den hade handlat om en hund och en soldat. Hon hade ridit på hundens rygg och hon hade blivit kysst av soldaten.

”Det var verkligen en söt historia”, sa drottningen. Hon blev dock orolig för henne och nästa natt fick en av hennes hovdamer sitta hos henne för att se om det verkligen var en dröm eller om det kanske var något annat.

Soldaten längtade så efter att få se prinsessan igen, att han åter igen skickade efter hunden och bad att den under natten skulle hämta henne åt honom. Hovdamen som höll vakt såg dock vad som hände och när hunden sprang iväg med prinsessan tog hon på sig sina jaktstövlar och sprang efter hunden. Hon såg då att hunden bar in prinsessan i ett stort hus. För att lättare komma ihåg vilket hus det var, ritade hon ett stort kors på porten med en bit krita. Hovdamen återvände sedan till slottet och hunden bar prinsessan tillbaks till hennes säng. Hunden såg emellertid korset på porten och förstod att det var kvinnan han sett följa efter som hade gjort det. Hunden tog då en annan bit krita och målade kors på alla portar i staden för att kvinnan inte skulle se vilken dörr hon själv märkt ut.

Nästa morgon följde kungen och drottningen med hovdamen för att se var prinsessan varit. De hade också med sig alla officerare i kungens garde.

”Här är det,” sa kungen, när de kom till den första porten som det var ett kors ritad på.

”Nej, min kära make, det måste vara den här,” sa drottningen och pekade på nästa port som också hade ett kors.

”Och här är en, och här är en annan!” utbrast de alla för det var kors på alla dörrar i alla riktningar.

De kände då att det var meningslöst att leta efter det rätta huset. Drottningen var emellertid en intelligent kvinna, som kunde göra annat än att åka i kungens vagn. Hon tog en stor guldsax och klippte ut små fyrkanter från ett stycke fint siden, som hon sedan gjorde en liten påse av. Påsen fyllde hon med vetegryn, band den runt hennes hals och klippte sedan ett litet hål i påsen så att grynen skulle strös på marken när prinsessan fördes bort.

Under natten kom hunden återigen, tog prinsessan på ryggen och sprang tillbaka med henne till soldaten som älskade henne väldigt mycket och önskade att han varit en prins så att han hade kunnat gifta sig med henne. Hunden hade inte märkt att grynen fallit ur påsen under vägen och bildat en sträng ända från slottsmuren och fram till huset där soldaten bodde. Därför kunde kungen och drottningen lätt hitta var deras dotter hade varit och soldaten sattes i fängelse.

I fängelset var det verkligen mörkt och på alla sätt förskräckligt. En dag sa man till honom: ”Imorgon kommer du att bli hängd.” Det var ju inte några bra nyheter, dessutom hade elddonet blivit kvar på värdshuset. På morgonen kunde han genom gallerfönstret se hur folk samlades för att se på när han hängdes. Han hörde trummorna och såg soldaterna marschera. Alla människor samlades för att se på hängningen. En av dem var en skomakarpojke med ett läderförkläde och trätofflor som sprang så fort att en av hans tofflor flög av och studsade mot väggen där soldaten satt och kikade ut genom gallerfönstret. ”Hallå där, skomakarpojke, du behöver inte ha så bråttom.” ropade han till pojken. ”Det kommer ändå inte att bli någon hängning innan jag kommer. Men om du vill springa iväg till det hus där jag bott och hämta mitt elddon så skall du få fyra guldmynt, men du måste springa så fort som möjligt.” Skomakarpojken ville gärna ha pengarna, så han sprang så fort han kunde till värdshuset, hämtade elddonet och gav det till soldaten som stoppade ned det i fickan.

Soldaten fördes sedan ut för att hängas. Runt galgen stod det soldater och tusentals människor. Kungen och drottningen satt på sina ståtliga troner mitt emot domarna och kungens råd. När soldaten stod på galgens stege, strax innan man skulle lägga repet runt hans hals, sa han: ”Det är ju brukligt att man låter en fånge som skulle möta döden få en sista önskan uppfylld. Jag skulle gärna vilja röka en pipa innan jag dör.” Kungen beviljade honom denna sista önskan. Soldaten tog då fram sitt elddon och slog fram gnistor en, två, tre gånger. Genast stod alla tre hundarna där. Den med ögon stora som tekoppar, den med ögon stora som kvarnhjul och den med ögon stora som pariserhjul.
”Hjälp mig nu så att jag inte blir hängd.” ropade soldaten.

Hundarna satte då tänderna i domarna och rådsmedlemmarna och slängde dem upp i luften så att de föll hårt i marken. ”Rör mig inte!” ropade kungen. Men den största hunden gjorde lika dant med både honom och drottningen och kastade dem efter de andra.

Soldaterna och folket blev då rädda och ropade: ”Bra soldat, du skall bli vår kung och du skall gifta dig med den vackra prinsessan.”

De placerade sedan soldaten i kungens vagn och de tre hundarna sprang före. Folket ropade: ”Hurra!”, pojken visslade och soldaterna skyldrade gevär. Prinsessan kom ut ur kopparslottet och blev drottning, viket hon tyckte mycket om. Bröllopet pågick en hel vecka och hundarna satt vid bordet och stirrade med sina konstiga ögon.